Nu är jag och Elin i New York. Det känns i hela kroppen. Det som ekar mest genom kroppen just nu är rastlösheten. Att vara i en stad där man kan göra nästan vad som helst och stanna inne är inte den rätta kombinationen. Irene verkar ha passerat och vad det gäller våra kvarter är Malmö inte mindre blåsigt på hösten. Vår lägenhet har nog slagit något slags temperaturrekord och Elin och jag ligger utslagna på soffan och försöker att röra oss så lite som möjligt för alstra så lite värme som möjligt.
Vi har än så länge åkt mycket tunnelbana och gått mycket. Vi har ätit god mat, dyr mat och en del pizza. Det är svårt att låta bli med pizzerian på hörnet. Jag hoppas på att tunnelbanan öppnar igen imorgon så att man kan utforska mer av staden och hänga någonstans på kvällen. Jag är så himla glad att vara här. Det finns bara ett litet svart moln någonstans i magtrakten.
